Archive | January, 2013

Det här är min kropp

24 Jan

 

 

Advertisements

Hur man INTE supportrar andra kvinnliga ledare

16 Jan

En gång i tiden jobbade jag för en ungdomsorganisation. Jag blev involverad under gymnasietiden och efter studenten jobbade jag som en slags coach/konsult/handledare för den här organisationen. 

Jag hade inte världens kanonbetyg i gymnasiet, mest för att jag var mer intresserad av att arbeta med den här organisationen, ledarskapet, arbetet, utbildning och utbytet. Jag jobbade som alltid väldigt hårt, och hur mycket jag än jobbade så var jag aldrig nöjd med vad jag gjort, jag kände mig osäker och höll allt det för mig själv eftersom jag inte ville att någon skulle veta att jag tvivlade. Atmosfären i den här organisationen passade mig inte heller, men det är en annan historia.

Förutom att jag blev mer medveten om mig själv och mina tankar, så insåg jag också att många av de ledare jag arbetade med var unga kvinnor. De var väldigt olika varandra, men också lika på vissa sätt. De presterade otroligt mycket, var ambitiösa och ja, helt enkelt grymma på många sätt. Vad de också ofta hade gemensamt var att de ledde en del killar som inte accepterade deras ledarskap. Jag pratade så många gånger med dessa kvinnor som blev bemötta på ett aggressivt och omoget sätt på officiella möten med sina styrelsemedlemmar. De här killarna kom in sent till möten, tog med kompisar som inte hade där att göra, pratade bakom ryggen på sin ledare och verkade vara ute efter att göra livet surt för dem. 

Ja, jag vet att det här händer, både kvinnor och män är kapabla till detta beteende, men det här mönstret var solklart: killarna som hade en kvinnlig ledare motarbetade henne, istället för att arbeta MED henne. Man håller inte med om allt, men alla är värda diskussion ansikte mot ansikte. De här kvinnorna var inte rädda för att ta diskussionen, men det var väldigt svårt att motarbeta den här bakom-ryggen-approachen de bemöttes med. 

Så jag hörde av mig till de här kvinnorna, startade en ledarskapsgrupp för att de skulle få möjligheten att prata om och få inspiration från varandra. Jag bjöd också in några kvinnor som lämnat organisationen några år tidigare och hoppades att de skulle kunna ge ett fräscht perspektiv på situationen, eftersom de gått vidare till andra roller. 

Idén blev positivt mottagen, och de flesta kom till det första mötet. Jag började med att presentera idén med gruppen, och pratade lite om mina egna erfarenheter från att vara en ung kvinnlig ledare. Jag nämnde också den osäkerhet jag känt i början, och hur den fortfarande fanns kvar i vissa sammanhang, detta för att öppna upp för att prata om osäkerhet och kunna ge varandra support. Mötet gick bra, och ledarna pratade om konkreta exempel och networkade. 

Hittills var allt väl, men efter mötet, när de yngre kvinnorna gått så sade en av de äldre deltagarna något som fortfarande irriterar mig. Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen, men hon sade ungefär såhär: “Hanna, jag har alltid sett dig som en säker och självständig person. Jag förstår verkligen inte att du är så osäker på insidan, det får dig att sjunka i mina ögon”

(Se nedan en bild på den min jag hade velat göra till den kommentaren. Det här är en bild från samma tid, men jag var vid det här tillfället på väg till en maskerad.)

ImageAlltså… jag hade för en gångs skull öppnat upp om min osäkerhet i mitt ledarskap eftersom jag ville att de här ledarna skulle veta att ingen är perfekt, vi har alla problem, och det är okej även som ledare. DU ÄR FORTFARANDE JÄVLIGT GRYM (om inte grymmare!)
Och den mer erfarna ledaren tittade ned på mig för att jag vågade prata om det. Jag har burit med mig den här värdelösa kommentaren i flera år, och nämnde den för en före detta kollega för några veckor sedan. Hon hade en högre position inom organisationen än jag, men samme kvinna hade sagt att hon uppfattades som svag när hon lämnade organisationen. Och hon är fan en av de starkaste, tuffaste personerna jag känner. 

Jag tycker absolut inte att vi skall gå omkring och vara SNÄLLA mot varandra hela tiden bara för att vi är kvinnor och ledare. Men det jag hävdar är att det är kämpigt som det är att vara kvinna och ledare, och inget bra kommer ut av att kritisera varandra på det här sättet. Konstruktiv kritik är däremot bra, och ännu bättre är att finnas till som stöd och förstående medarbetare i dessa situationer. 

Jag tycker i alla fall att du är grym på vad du gör. 
Hanna

Image

Så sant som det är sagt. Men det går att ändra!

16 Jan

Från Arbetsförmedlingens tidning

14 Jan

Av någon anledning så säger andra människor till mig att le ibland. Det händer ibland när jag är arg, besviken eller ledsen. Alltså situationer när jag VERKLIGEN inte vill le. Det kan hända annars också, som ett hejdå i ett mail eller dylikt. Vet du vad som händer när personer säger till mig att le? JAG BLIR FÖRBANNAD!

Grejen är att jag är medveten om att jag framstår som sur/arg/ledsen/eller helt enkelt inte intresserad av att le. Att bara le helt random kommer inte att få den här känslan att försvinna bara sådär, det får mig bara att känna mig som en ytlig, dum person, som bara genom att le kan få all världens problem att försvinna. Don´t mess with me.

Mitt normala fejs. 

Ja, jag VET att om man ler så blir man automatiskt lite gladare och mår lite bättre, och att ett tvingat leence är bättre än inget pga det, men jag VILL INTE le när någon säger till mig, för det är min egen jävla rätt att bestämma mig för när jag skall le och när jag inte skall det! Säg inte till mig vad jag skall göra! (OBS treårstrots på det)

Den andra grejen här är att kvinnor förväntas att le mer, och göra också det mer än män. En person som ler upplevs som mindre hotfull, och jag tror att detta har att göra med varför kvinnor förväntas le mer än män. Vi ler när vi träffar nya människor, när någon gör oss en tjänst, när vi ser barn/kattungar/serier (eller det är i alla fall meningen att vi skall göra det). Det förväntas liksom aldrig att män ler. De kan leva sina liv utan att le, och vara ansedda som normala människor, medan kvinnor som inte ler “tillräckligt” ses som tråkiga, aggressiva, konstiga eller icke-feminina.

HERREGUD! Säg inte till mig vad jag skall göra, och förvänta dig inte att jag skall le när någon SAGT TILL MIG att göra det. Då kommer jag att göra det ännu mindre. Att le är på ett sätt att be om att bli accepterade och för tillfället övar jag mig på att inte le. (Kolla bara på min profilbild för den här bloggen).

(MEN ett leende i rätt situation kan ändra allt. Få en annan person mindre aggressiv, ett utmärkt sätt att ta kontakt med någon du är intresserad av och också att ge till en person som förtjänat det. Så jag håler tillbaka mina leenden när de bara komme automatiskt.

I guess you´re ok...
Du är värdig!

Du är snygg när du ler OCH när du inte ler.
Hanna

Vill ni skratta? Ja det vill ni! Kolla på det här!

14 Jan

Tina Fey och Amy Poehler, värdar för the Golden Globes i USA. Kan vi prata om hur roliga de är? De är bara laid-back, inget exter (som min pappa skulle ha sagt). Lugna och SÅ. JÄVLA. ROLIGA. Det är inte ofta jag skrattar högt, men här är det helt sjukt.

Kolla och bli glad!

Hanna

Verklig skönhet

14 Jan

Nu skall jag försöka fortsätta blogga här på svenska. Jag är mer aktiv på:
wipitblog.wordpress.com
där jag skriver på engelska. MEN jag anar att det är lättare att nå ut till svenskar på svenska.

Jag skall försöka översätta blogginläggen från wipitblog till den här bloggen. Under tiden, här kommer en video om verklig skönhet:

Se och njut!

Hanna